Den stora frågan

Under vår första officiella bloggföreläsning fick jag ett sådant där moment när saker och ting bara faller på plats. Som Strömberg (2013) skriver så har läsarna ”aldrig betalat för innehåll utan för tryck och distribution, det är annonserna som betalar för innehåll”. Pengarna till journalisternas löner kommer alltså främst från annonsintäkter medan de som köper tidningen till viss del betalar för att få tillgång till informationen. Även om jag faktiskt har varit medveten om det ett tag, så har jag inte riktigt funderat särskilt mycket över det.

Det här talesättet, eller vad man nu ska kalla det för, pekar på det stora problemet som webbtidningarna och -journalistiken står inför idag. Eftersom läsarna i princip aldrig betalat för själva innehållet, varför skulle de plötsligt börja göra det nu? Vi ser fler och fler betalväggar som rasar eftersom läsarna inte vill betala för att få tillgång till en tidnings innehåll. Samtidigt kan det vara svårare att få annonsintäkter dels då dags- och kvällstidningarna inte har en lika specifik målgrupp som man hade när man bara gavs ut på papper. Dels på grund av att annonsörerna själva har fått fler kanaler som Twitter och Facebook där de på ett enklare sätt kan få ut sina budskap (Küng et al., 2008).

Som Küng et al. (2008) skriver har mediebranschen i alla tider jobbat med att bunta ihop innehåll till en produkt där läsaren också får innehåll som den inte vill ha. I dagens medielandskap är läsarna vana vid att kunna plocka russinen ur kakan och därmed också göra sin medieupplevelse mer personlig. iTunes var tidigt ute med att sälja enstaka låtar och idag har vi Spotify där vi får tillgång till ett av världens största musikbibliotek till en månadskostnad på 99 kronor. Samma princip och pris gäller för Readly där du får tillgång till 1 608 tidsskriftsutgåvor. Idag vill vi alltså inte i lika stor utsträckning ha ett innehållspaket, som traditionell media står för, utan innehållselement (Küng et al., 2008). Utifrån dessa element väljer vi sedan vilken upplevelse vi vill ha.

Även Albarran (2013) är inne på samma spår och menar att vi går från massmedia till konsumentmedia. Med detta menas att vi nu rör oss mot ett medielandskap där det finns fler innehållsplattformar, fler konkurrenter och där konsumenten är interaktiv samt vill ha en individualiserad upplevelse. Omni har försökt att fylla det sista behovet genom att man som användare kan fylla i hur mycket av exempelvis nöjesnyheter man vill ha i sitt flöde. Detta kanske är något som även traditionella tidningar kan ta efter. Genom detta kan man nämligen se vilka typer av nyheter som är viktiga för läsarna och därmed också satsa mer på dessa områden. Som Küng (2008) påpekar kommer mediebranschen i framtiden att kretsa mer kring nischade marknader som samlas kring exempelvis människor med talang eller andra förmågor. Ett exempel på detta som vi kan se redan nu är personifieringen av journalistiken där enstaka journalister står i centrum.

Om journalistiken ska arbeta kring nischade marknader bådar det gott för den lokala journalistiken, men kanske inte så mycket för de större tidningarna som DN och SvD. Därför är det märkligt att dessa rikstidningar inte satsar på att försöka nischa sig på något sätt, genom att exempelvis ha en riktigt bra sportredaktion. Detta skulle också vara bra för att locka till sig annonsörer som vill nå en bredare och större målgrupp som är intresserade av sport. Nyheter tenderar att se ungefär likadana ut på olika tidningar nu för tiden, som till stor del beror på att man köper in texter från TT, vilket gör att innehållselementen inte differentierar sig på något sätt mellan tidningarna. Man skulle då kunna nischa sig genom att knyta till sig riktigt bra skribenter och satsar mer på krönikor och analyser inom vissa områden och därmed erbjuda ett mervärde. Stora grävjobb är också något som gör att man kan differentiera sig från andra tidningar samtidigt som det lockar många läsare.

Eftersom läsarna inte betalar för varken distributionen eller innehållet när det gäller webbjournalistiken är det inte så konstigt att det går dåligt för tidningarna ute på www. För att överleva måste branschen alltså göra en större undersökning och ta reda på vilka funktioner som läsarna faktiskt vill betala för. Vi borde också undersöka hur annonseringsplatser kan utvecklas och integreras på ett bättre sätt än vad de görs idag. Om man ser till Netflix och Spotify, två tjänster som lyckats tjäna pengar och hålla nere den illegala nerladdningen av film och musik, verkar det vara ett stort utbud till ett relativt lågt månadspris som gör att folk känner sig villiga att betala. Det gäller också att skapa innehåll som drar många läsare, vilket gör att annonsörer lägger pengar på att köpa annonsplats eftersom de vill nå så många som möjligt.

Vad är det läsare och annonsörer vill betala för? Det är den stora frågan som alla ledare på mediebolagen bör ställa sig just nu.

Referenser
Albarran, Alan B. 2013. Management of Electronic and Digital Media. 5:e uppl. Boston: Wadsworth/Cengage Learning.
Küng, Lucy. 2008. Strategic management in the media: from theory to practice. Los Angeles: SAGE.
Küng, Lucy, Picard, Robert G. & Towse, Ruth. 2008. The Internet and the Mass Media. Los Angeles: SAGE.
Strömberg, Fredrik. 2013. This just in! Nästan ingen vill betala för journalistik… Fredrik och medierna. 1 oktober. http://fredrikstromberg.se/2013/10/01/this-just-in/ (Hämtad 2014-01-26).

3 comments

  1. Pingback: Värdekedjan och innehållet | @memkarolina
  2. Clara Hosshage

    Hej Karolina!
    Riktigt bra inlägg! Gillar verkligen Strömberg’s citat, synd att det inte fått mer uppmärksamhet då det faktiskt är väldigt relevant. På tal om att annonserna betalar journalistens lön, så pratade min handledare och jag om det tidigare. Han förklarade att förr förstod få journalister att det var annonserna som betalade deras arbete, och inte deras “förstklassiga” journalistik (hybrisen flödade), vilket i sig lägger en stor övertro att innehållet är produkten – som inte är sant. Kanske kan denna nonchalans vara en av grunderna till att problemen med digitala affärsmodeller – “Det löser sig, för människor vill betala för innehållet”. Vi har förmodligen upplevt en journalistkår förlamade i skräck de senaste åren, men som nu kommit till sans och aktivt letar lösningar.

  3. Pingback: Att bygga en dörr istället för en vägg | @memkarolina

Post a comment

You may use the following HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>